Det som började 1981 med två dataentusiaster i ett litet arbetsrum på Göteborgs universitet är idag en nationell infrastruktur för forskningsdata från en majoritet av Sveriges lärosäten. En av de två pionjärerna var Iris Alfredsson. Nu, efter 44 år års arbete med att bygga upp och utveckla SND, har hon gått i pension.
Det är inte lätt att sammanfatta Iris Alfredssons stora betydelse för det långsiktiga arbetet med dokumentation och delning av forskningsdata. Outtröttligt har hon under åren deltagit i utvecklingsarbete både nationellt och internationellt och alltid generöst delat med sig av sin kunskap och sitt engagemang, oavsett om det rört sig om metadatastandarder, certifiering eller strategiska vägval inför framtiden. Hur uppskattad Iris varit bland kollegor i Sverige och runt om i världen blev extra tydligt i samband med pensionsavtackningen. Många ville framföra sina hälsningar och tacka för gott samarbete, inte minst gänget från FSD (Finlands samhällsvetenskapliga dataarkiv), som spelat in en hyllningsvideo i bastun, med ny text till KAJ:s melodifestivalssuccé ”Bara bada bastu”. Videon lockade till skratt och igenkännande nickar när den visades under festligheterna.
– Jag kommer verkligen sakna alla trevliga kollegor och att prata om allt det där som är på gång. Det kommer att bli en stor förändring att ha så mycket tid utan jobbet. Någon vila på en parkbänk blir det inte, men kanske tar jag tag i min italienska. Det har jag försökt många gånger utan att det blivit något riktigt ordentligt av det, säger Iris.
Tid över för att beskriva SND:s historia
Förhoppningsvis blir det också tid över för att skriva om SND:s historia, tillsammans med Birger Jerlehag, även han pensionär och en av dem som tidigt började arbeta på SND:s föregångare SSD (Svensk samhällsvetenskaplig datatjänst). Både Iris och Birger har sparat mycket material sedan 1980-talet och framåt, så det finns gott om källor att ösa ur.
Hur kom det sig då att Iris blev en av dem som så pass tidigt började arbeta med att göra forskningsdata tillgängliga för återanvändning?
– Ja, det var faktiskt en slump. Jag och Lennart Brantgärde jobbade i slutet av 1970-talet inom Kommundemokratiprojektet, ett forskningssamarbete mellan universiteten i Göteborg, Stockholm, Lund och Umeå. Statsvetenskapliga institutionen vid GU fick en förfrågan från Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet om att starta ett arkiv för samhällsvetenskap, statsvetarna hade arkiverat forskningsdata på prov sedan 1977. Lennart blev föreståndare och frågade mig om jag också var intresserad. Jag tänkte att visst, det kan jag väl pröva på, och så drog vi igång SSD i februari 1981, berättar Iris.
Arbetet började med att kartlägga vilka data som fanns
Inledningsvis bestod SSD:s arbete mest av att orientera sig i vilka samhällsvetenskapliga data som fanns – både nationellt och internationellt. Våren 1981 gjordes en inventering av tillgängliga maskinläsbara data hos svenska samhällsvetenskapliga forskare och forskningsprojekt. Resultatet blev beskrivningar av omkring 200 studier som publicerades i katalogen Svenska Databaser I.
I inledningen av andra året hade SSD samlat på sig så mycket erfarenhet att personalen kunde börja förmedla forskningsdata från systerarkiv runt om i världen. Genom SSD:s medlemskap i CESSDA, IFDO och ICPSR fick forskare och studenter i Sverige nu tillgång till en stor mängd data.
– I början hade vi inga svenska data att förmedla, men så småningom hade vi bland annat dokumenterat serien Svenska valundersökningar, som fortfarande är några av SND:s mest beställda data. Centralt för vårt arbete och vår framgång var att det fanns forskare som var väldigt bra på att dela med sig till andra, säger Iris.
Internationellt samarbete var viktigt
Iris betonar genomgående hur viktigt även det internationella samarbetet var för att lyckas bygga upp verksamheten vid SSD och senare också SND. Det handlade om allt ifrån specialdesignade dokumentationssystem från ICPSR i USA till ökat erfarenhetsutbyte inom ramen för CESSDA.
– I början var det mest direktörerna för dataarkiven inom CESSDA som träffades. Men från och med 1987 startade årliga möten som även var för oss ”på golvet” så att säga. Sedan dess har det gemensamma arbetet blivit mer omfattande, med en mängd olika aktiviteter och projekt, säger hon.
Mycket har hänt under de drygt 40 år som Iris jobbat med att göra forskningsdata väldokumenterade och tillgängliga för återanvändning. På frågan om hon vill lyfta fram några särskilt viktiga tidpunkter under sin karriär nämner hon tre, som alla kretsar kring millennieskiftet: 1990-talet, ”den tuffa perioden” och ”den vilda perioden”.
– Nu i efterhand förstår man verkligen hur revolutionerande och betydelsefullt internet var när det slog igenom på 90-talet. Bara det här med e-postkontakter, att vi snabbt och lätt kunde visa upp våra samlingar och att vi inte längre behövde jobba med tryckta kataloger som kom vart tredje år. Vi peppade också varandra inom CESSDA för att få ut en gemensam katalog. Det tog bara någon månad att göra jobbet, vi var väl runt åtta arkiv som delade databeskrivningar digitalt med sex fält, bland annat titel, författare och ett litet abstract. Men det gick ännu inte att beställa data via nätet, berättar Iris.
CD-skivan blev räddningen under ”den tuffa perioden”
Under de första 15 åren fanns det gott om pengar till verksamheten. Från mitten av 90-talet till en bit in på 2000-talet inföll dock några betydligt svårare år, det Iris kallar för ”den tuffa perioden”. Det var besvärligt att få pengar till extrainsatser i projekt, Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet började krympa, konkurrensen om forskningsmedel blev allt större och forskare som inte var anställda vid Göteborgs universitet kände att de inte kunde lämna data till SSD.
– Det hängde verkligen på ett hår om vi skulle behöva packa ihop för gott. Samfaks dåvarande dekan, Lennart Weibull, fick jobba stenhårt för att se över vår finansiering. Vi fick ta alla möjliga dokumentationsuppdrag för att få det att gå runt. Man kan faktiskt säga att det var CD-skivan som räddade verksamheten. Det var så smidigt att kunna ha allt på samma skiva, både data och dokumentation, säger Iris.
I början av 2000-talet kom sedan en utredning av Stefan Svallfors, professor i sociologi, där vikten av ett samhällsvetenskapligt dataarkiv lyftes fram. Så mycket mer hände dock inte under några år, annat än att SSD stod pall. År 2004 gick Lennart Brantgärde i pension och då började det Iris skämtsamt kallar ”den vilda perioden”.
Mycket nytt under ”den vilda perioden”
– Efter att Lennart hade slutat blev jag ställföreträdande föreståndare och då tyckte jag det var dags för nystart. Jag skulle haft uppdraget i nio månader, men det blev fyra år. Det blev en lite vild period kan man säga… Vi hoppade på flera saker som dök upp, bland annat ELSST och DDI, och vi startade arbetet med SIMS, vårt eget dokumentationssystem och det som blev föregångaren till DORIS. CESSDA hade också ett stort projekt för att förbereda sin ERIC-status, Vetenskapsrådet prioriterade vårt medlemskap och tyckte det var viktigt. Vi ville vara med där saker hände, vi ville synas och visa att vi var engagerade, då blir man inte bortglömd, säger Iris.
År 2006 kom en VR-utlysning gällande ett bredare uppdrag för att göra forskningsdata tillgängliga. Datahantering för tre ämnesområden skulle samordnas: samhällsvetenskap, humaniora och epidemiologi. Fem universitet ansökte och bland dessa gick Göteborg och Stockholm vidare till hearing. Hösten 2007 kom beslut från Vetenskapsrådet och nuvarande SND drog igång. Sedan dess har verksamheten vuxit med ett nationellt uppdrag som omfattar data från samtliga forskningsområden och ett nätverk av 37 svenska lärosäten och forskande organisationer.
Fantastiskt att få vara en del av utvecklingen
Iris har förblivit verksamheten trogen under alla år av osäkerhet och förändring.
– Även om det funnits tunga perioder har det varit fantastiskt att följa utvecklingen och få vara en del av den. Det är väldigt spännande och nödvändigt framåt nu att vi får till utbildning för våra kategorier av arbeten och att vi jobbar aktivt internationellt med våra kompetenscenter, till exempel inom Skills4EOSC. Det betyder också att vi får kredd för vårt yrkeskunnande, att det stora arbete som görs inom vårt område blir värderat och synligt.
Finns det då något som hon ångrar eller är fundersam kring så här vid en titt i backspegeln?
– Det finns säkert saker som man kan ångra… Jag får återkomma till den frågan när Birger och jag har gått igenom hela SND-historiken, svarar hon med ett skratt.
Lite mer om Iris Alfredsson
- 70 år.
- Familjen består av två söner, deras sambor, fem barnbarn och två katter.
- Filosofie samhällsvetenskaplig examen.
- Biträdande föreståndare för SND (2008–2015), senior rådgivare (2015–2025).
- Bor nu på Hisingen i Göteborg och är uppvuxen i Svanskog, Värmland.
- Ägnar sig på fritiden åt att resa, läsa och umgås med familjen.
- Det här är det få som vet:
Gillar fotboll, favoritlaget är Fiorentina.